nu har jag nog hunnit smälta denna väldigt speciella film en aning.


denna skildring av så många olika sorters männikor, boendes på en gata.
den var väldigt fin och välgjord, samtidigt som det verkligen kändes som en låg budget film.
något som slog mig var dock att alla dessa människor var så ensamma. det var väl nog iofs meningen att det skulle vara så..

många har krititserat den och sagt hårda saker om filmen. och många har hyllat den.
jag vill nog också ge den en hyllning. kanske är det min förkärlek till svensk film som talar. men jaa..
jag gillade den.

den bästa scenen i filmen. eller en av de bästa var mot slutet när Jimmy badade i ån med sin son Silas på armen. det skildrade verkligen kärleken mellan de två individerna. underbara scener.


en annan underbar scen var när sebastian satt vid bordet och åt med sin mamma. när hon frågade honom om en försvunnen klocka. jag brast ut i skratt. vilket kanske inte var meningen att man skulle. men det var så ljuvligt.

musiken i filmen går heller inte obemärkt förbi.